Jag har ju vart iväg på en tjänstehundskurs!
För den ovetande så kanske man undrar. Jo, jag har vart iväg men en av mina hundar – Pekka, på en kurs uppe i Marma, utanför Gävle, för att prova på hur det är att vara tjänstehund/patrullhund och därmed förare till det. Fruktansvärt spännande och intressant för den som har ett intresse av att träna med hundar, och verkligen något jag rekommenderar.
Under den vecka vi hade så fick vi ha hundarna i bas, prova ljudövningar, simpelt sök, sova ute i fält – dvs i tält 20 och massa annat. Det som jag uppskattade mycket med detta lägret som inte F 17 hade var just att man hade ju alltid med sig en kompis! För hunden är man som en gud och hunden blir alltid glad av att se en, vilket är så härligt!
På resan upp så hade jag och Pekka 8h och 40min tåg och buss, 70 mil upp i Sverige med packning – på egen hand. Dessutom hade Pekka aldrig åkt tåg, eller buss för den delen så det skulle bli ett spännande moment. Men som nästan väntat så hade han inga problem med det utan mest var det nog jag som var nojig över att han skulle må dåligt, skälla eller vilja hälsa på folk. Inte minst bli toanödig mitt i allt. Men det gick strålande. Som den sällskapssjuke working kelpie han är så ville han självklart upp i sätet och sitta i knäet, leka och slicka på mina händer. Men med jämna mellanrum somnade det stackars livet och jag hade några lugna stunder. Jag tyckte inte resan tog så långt tid just för att man hade fullt upp med hunden, men gött trött var man när man kom fram.
Sakerna vi fick prova på var väldigt besic då det är en kurs som i princip vem som helst och vilken hund som helst ska kunna gå på. Men många moment var inte svåra för Pekka, vilket var skönt, men det var nytt för mig så jag lärde mig mycket med en hund som redan kan mycket! vilket underlättade för mig. Samtidigt fanns det massa nytt för hunden också, jag menar alla dofter, allt nytt att titta på, massa nya människor och hundar runt om. Sen är inte Pekka heller van vid att bo i hundstall, utan sova mitt i en dubbelsäng. Han har vart i stall förut men det tåt att räkna på en hand med bara två fingrar, i princip.
Jag märkte också att när vi kom dit så var det full rulle på Pekka, han skulle lukta och se på allt. Han drog massor i kopplet så jag fick ha handskar till sist. Han är trots allt ganska stor, och det är inte jag. Men med tiden så taggade även han ner. Hittade sina hundkompisar till och med och när vi närmade oss slutet på veckan så var det inga större problem att vara ute och gå utan han gick så fint och drog inte alls på same sätt. Nog för allt kanske inte var så nytt längre, men även för att huvudet gick på 110% genom hela veckan och att han var trött. För trots att alla praktiskt delar på lägret var ganska lätta för en hund i Pekkas storlek och form, så jobbar nosen och huvudet hela tiden så det stackars livet var ju som helt utslaget när han fick sina pauser. Han gick och la sig i mitt knäa på kvällarna och när vi låg ute i bas.
Vi fick också upp nya ögon för spår. Något som Pekka inte gjort innan så det var nytt för oss båda. Jag själv har aldrig riktigt vart så förtjust i det utan gillat mer sök som han håller på med med mina föräldrar. Men redan efter första spåret så uppvisade Pekka en viss talang för det, och jag måste få skryta och säga att jag var ganska imponerande jag med. Vi fick en hel del beröm och fick prova längre spår. Det längsta raka vi gick var ca 120m och längsta med vinklar var ca 50m.
När vi nu kommit hem så har vi nog fått en lite närmre relation och vi har provat spåra lite mer. Jag har verkligen fått upp ögonen för detta mer och skulle gärna prova mer. Om det är något jag skänker mitt liv till vill jag inte svara på nu, haha, utan en tiden kommer. Ha det bra!
