Idag ägnar jag extra uppmärksamhet till min kära pappa. Idag fyller han 53 år, och inte en dag äldre. Först, ett stort grattis på din dag. Du kanske inte firar den speciellt, men jag tycker den är viktig. Hoppas den blir helt fantastisk. Jag hoppas verkligen också att du gillar din present – att vi ska till Göteborg och se våra favoriter! (Buskis för er som inte vet, och vet ni inte vad det är så ta för fan reda på det.)
Men jag skulle också vilja passa på att be om ursäkt. Be om ursäkt för att jag uppmärksammar dig alldeles för lite. Du är lite en typisk pappa som ser det mesta ganska svart och vit, dricker ditt kaffe på morgonen och ska bygga allt på egen hand. Ibland tror jag att du tror att du är fantomen, för du bygger, jobbar, tränar, släcker bränder och vet bäst. Det du dock missat är att du har endast rätt när jag också har det – eftersom jag alltid har rätt.
Vi har en sån där typisk far och dotter relation. Att argumentera med dig är som att snacka med en spegel. Jag får precis samma svar som jag själv hade gett. Oftast i alla fall. Vi är mega lika – skit dåliga förlorare, är inte långsinta, men ge fan i att reta upp oss för stubinen är kort. Vi båda älskar att träna, vara aktiva och vägrar be om hjälp. Ibland tror jag att jag också är fantomen och lever som att jag skulle haft 30 timmar per dygn.
Ibland önskade jag att du hade kunnat se dig själv ur mina ögon, för jag tror inte du själv vet hur bra du är. Även om du inte är fantomen så är du det för mig, en förebild. Jag vet att du skulle sätta allt åt sidan för min skull, och någonstans tror jag du vet att jag hade gjort detsamma. Du är enormt viktig för mig, men jag säger aldrig det. Jag är ju lite som du och vågar inte visa mig svag – gråta inför folk, säga att jag älskar dig eller behöver hjälp. Men ibland behöver jag hjälp och då finns du alltid. Jag vet det, och jag är så tacksam för det. Jag skulle aldrig tvivla på dig, för jag vet att du tror stenhårt på mig. Då ska jag också göra det för dig!
