Man kan nog lugnt säga att jag den senaste tiden har haft en liten identitetskris i mitt huvud. För den som inte vet så har jag ägnat otroligt mycket tid i mitt liv på att räkna kakelplattor i bassängbottnar. Oändliga timmar av lyssnande på bubblor och oändliga mängder meter. Till sist blir det till och med så att man faktiskt bryr sig om vilket håll kakelplattorna ligger, då det påverkar hur fort man tycker att man simmar. Otroligt löjligt för den som inte lagt timmar på att bada i klor.
Jag har alltså lagt enorma mängder tid på träning i ett få antal olika former, allt för att bli så snabb jag bara kunnat. Jag har tävlat sedan 10 år tillbaka och haft både lopp där jag känt mig som väldens vinnare, men också där besvikelsen sköljt över mig. Precis som i alla andra sporter eller liknande sammanhang. Men jag har ju alltid haft målet att bli bättre, och alltid på samma sak – att simma. Detta har ju bidragit till att jag tackat nej till en mängd saker under mitt liv för att istället vara och träna eller tävla. Mitt svar har ofta varit ”Nej tyvärr, har träning” och det blir till sist så vanligt att folk identifierar en med det svaret. Ganska självklart. Jag har alltså väldigt ofta, nästan alltid, varit hon som simmar eller hon som alltid tränar så mycket.
Jag tänker att det är en ganska fin identitet jag har fått skaffa mig själv. Ganska många har tittat på mig på ett positivt sätt, ibland till och med inspirerats, och velat träna på samma nivå. Jag har ofta kopplats till träningsfreak eller träningsnarkoman – i ett gott syfte, och därmed kopplats till att vara uthållig, stark, ha bra kondis och vara relativt hälsosam. Jag gillar den identiteten ganska mycket. Jag gillar att vara hon som alltid tränar. Men om man då slutar på den nivån – vem är man då?
Det är här hela min lilla identitetskris kommer in i bilden och stökar. Jag menar, jag tror att jag alltid vetat att denna tiden skulle komma där jag inte längre är hon som simmar för att jag kommer omöjligt kunna hålla samma nivå hela livet, för där finns massa annat jag också vill göra. Dock så har jag aldrig tänkt på det så mycket, utan alltid tänkt att ”ja, någon gång slutar jag, men det är långt fram” och har inte riktigt sett slutet. Men jag har faktiskt nått änden nu (på ett ganska tråkigt sätt dock, läs om det en annan gång). Så vem är jag nu? Vem är jag om inte den som alltid tränar eller simmar? Jag har nämligen gått ner i träning enormt mycket, av flera olika skäl, men det är lite jobbigt faktiskt att inte vara så säker på hur man ska identifiera sig längre. För visst, jag gör otroligt mycket andra roliga saker som jag hade kunnat identifierats med, men ingenting har någonsin varit i den utsträckningen som simningen och därför uppstår också denna osäkerheten hos mig.
Jag hoppas ju såklart att träna hela mitt liv och hålla mig aktiv, för jag tycker verkligen det är något av det bästa som finns! Jag har lite funderingar på att prova kampsport – det verkar så coolt. Hade velat ta svart bälte i någon kampsport, som min bror Viggo (jujutsu). Har även tränat CrossFit tidigare, och skulle gärna fortsätta med det. det är verkligen något för mig och jag behöver dessutom en grupp att gå till. Men ja, genom träning så kanske jag kan behålla en del av min gamla ”träningsidentitet”, men jag visste att jag hade behövt släppa simningen någon gång. Detta är ju en del på väg till nästa del i livet, helt enkelt!
När jag klurat ut mer om min identitet och hur jag hoppas vara och ses av andra, så lovar jag berätta! Hoppas du är nöjd med din!