Tjänstemän jobbar 1,5 miljoner timmar övertid per vecka.
That’s me, folks.
Men varför gör man så? Oklart. Alltså verkligen. Men de flesta av oss människor har en drivkraft att prestera, och ännu mer i vissa länder än andra. Just vårt kära Sverige är väldigt bra på att sätta upp en arbetskultur här som innebär att om du arbetar hårt så är du värd mer. Så är det ju självfallet inte, men ändå är vi människor så korkade att vi går på det.
Tänk själv, tycker du att dina kollegor som jobbar skiten av sig är mer värda än de som är lite mer realistiska och jobbar i rimlig mängd – eller de som kanske till och med är lata? Nej, för observera frågan; är de mer värda? Förmodligen tycker du inte det. De är kanske mer ambitiösa, men det är också fullt möjligt att de bara är osäkra och inte vågar prioritera sig själva först. Vem är då ambitiös?
Det är enkelt att ta på sig enorma mängder arbete som man inte hinner med ens lite. Personligen är jag fenomenal på detta och tror jag är fantomen ibland. Tre på mig saker och jobb jag inte hinner, och jobbar övertid på mitt ordinarie arbete så pass att mina kollegor kan (på ett icke-taskigt vis) frågar om jag är dum i huvudet. Troligen är jag det och på tok för insnöad i att om jag jobbar hårt och ”visar framfötterna” så blir jag mer omtyckt. Inte bara av mina kollegor och chefer, utan även alla andra runt om som ser på. Inte sant i verkligheten, kom ihåg det.
Vi människor har en dålig ovana att bli imponerad av människor som nästan förstör sig själva. Varför? Ingen aning om jag ska vara ärlig, men jag tror att avundsjuka kan finnas med. För samtidigt som vi har lätt av att imponeras av överambitiösa människor så är vi fruktansvärt dåliga på att faktiskt glädjas åt andras framgång. Personligen tycker jag det är konstigt, men samtidigt så är jag fullt medveten om att jag själv inte alltid glädjs andra framgång. Men jag är ju bara människa jag med. Jag ska bara komma ihåg det lite oftare.