Ännu ett år har gått. Idag är det två år sedan du lämnade jordelivet. Inte en dag passerar utan att jag tänker på dig. Jag saknar dig massor, men verkligen på rätt sätt. Jag kan verkligen inte bli arg eller ledsen när jag tänker på dig. Jag kan bli ledsen av saknaden, men så fruktansvärt glad över alla minnen. Jag kan inte vara nere när jag tänker på dig. Jag lever bland moln och kan omöjligt sluta le för mig själv – även i skrivande stund.
För er som inte vet vem min mormor är ska veta att hon var en grym kvinna. Stillasittande, men rapp i orden. Alltid glad, med betoning på alltid, då jag aldrig påträffat henne i annat tillstånd. Utom de sista gångerna på sjukhuset. Hon ville nog ej visa det, men hon var ärligt, och jag uppskattar det.
Vänta! Några gånger har hon varit lite bitter… Varenda gång vi spelade julklappsspelet så blev hon alltid fast bestämd att hon skulle ha ett visst paket. Det hade hon bestämt och gud nåde den som inte följde hennes tankebana. Näst sista julen så satte hon på sig tomteluvan, rulla fram rullstolen till bordet, var ytterst fast bestämd att hon skulle ha ett visst paket. Hon visste självfallet inte vad som var i. Faktum är att hon visste inte i ett ända, för hon var den ända som hade lyxen att slippa köpa något. Mamma köpte dubbla istället. Däremot så var hon fullt övertygad om att där fanns morgontofflor i ett av dessa paket. De skulle hon ha, så var det bra med det. Självfallet var det inte morgontofflor, men det tyckte hon att det lika bra kunde vara. Vi skratta något hysteriskt när någon tog paketet och hon gav blickar som kunde döda på denna någon. Hon var inte lika road alltså.
Gå över ängdernas vissna detaljer, och finn mig inlindad i filt.
Skrik tills jag hör dig om döden nu stör dig,
men du gör precis som du vill.
Varje gång skapade sommaren, en plats för dina ben att gro igen.
Men nu ska allting skrivas om, du springer inte mer.
Det finns en plats där vi kan träffas sen, och prata om den sista sommaren.
Men tills dess ska jag skriva om allt som sker.
Nu nalkas våren, har ingen att gå med, och du gör precis som du vill.
Nu vandrar åren, har ingen att gå med, och du vandrar runt som en vind,
Precis som du vill.
Vila bland skogarnas drömlika grönska, med solen som band runt din hals.
I takt med varandra, har du och jag andats, men nu andas du inte alls.
Varje gång skapade sommaren, en plats får våra ben att gro igen.
Men nu ska allting skrivas om, vi springer inte mer.
Det finns en plats där vi kan träffas sen, tala om den sista sommaren.
Men tills dess ska jag skriva om allt som sker.
Nu nalkas våren, har ingen att gå med, och du gör precis som du vill.
Nu vandrar åren, har ingen att gå med, och du vandrar runt som en vind.
Precis som du vill.
Precis som du vill.
Och visst finns det gånger jag tror att jag ser dig,
Men jag vet precis vart du är.
Nu nalkas våren, har ingen att gå med, du gör precis som du vill.
Nu vandrar åren, har ingen att gå med, du vandrar runt som en vind.
Precis som du vill.