Gender Reveal – Josephine & Andreas
Inte trodde jag att jag skulle stå här, när jag gick in första skoldagen på Bruksskolan, 9 år gammal i klass 5B, efter att ha bytt från en privatskola. Jo visst trodde jag att vi alltid skulle hålla ihop, livet ut. Åtminstone på högstadiet. När vi sedan nådde gymnasiet så blev det inte lika stark kontakt, tyvärr, men nu efter den tiden så har vi hittat tillbaka. Nu känns det som att där aldrig var någon dipp, utan vi höll ihop hela tiden. Jag vet att jag alltid kan ringa om det är något, vilket jag är så tacksam för och uppskattar otroligt mycket.
Nej, inte trodde jag för snart 10 år sedan att jag skulle stå i ditt vardagsrum och se på när du och Andres spräcker ballongen som avslöjar könet på det barn ni väntar. Trots att det inte är jag själv, så är det en så mäktig känsla. Vilken grej! Jag kan inte heller uttrycka nog hur hedrad jag är att jag fick möjligheten att komma och dela denna enormt stora stund. Även om jag är stenhård på utsidan så måste jag erkänna att det minsann höll på att brista där en, två eller femton gånger.
Ja, jösses, tro mig att jag alltid kommer att finnas där när du är trött på ungen – jag ska lära den tösen allt jag kan! Dock bytar jag inte blöjor, det är fan din skitgöra. Jag ska bara vara den där otroligt jobbiga, men svincoola, ikke-biologiska moster. Ni blir inte av med mig!
Jag hejar på er två – ni kommer bli grymma! Älskar dig, Jossan.
