Jag? Gudmor?

Okej, såhär:

Min fina, fina, fina bästa vän Josephine och hennes Andreas väntar sitt första barn. Imorgon. För cirkus två veckor sedan blev jag och Jossan äntligen redo att ses efter alldeles för många misslyckade bokningar. Hon hade en överraskning. Jag med, men min var en liten, billig ask från Hawaii. Hennes var fyra A4-sidor.

Som den otroligt långsamma läsare jag är frågade jag om jag verkligen skulle läsa det, varav Jossan svarar att jag måste för att hon kan inte säga det. Gött orolig man blir då… I alla fall var det inte så farligt, för rubriken var Heidi med ett hjärta. Så illa kan det väll inte vara då?

Jag matade mig igenom texten med tålamod och hjärtat i halsgropen. Dels för att jag undrade var i hela friden detta skulle leda, samtidigt som jag blev så otroligt rörd av hennes fina ord. Hon berättade om vår tid på grundskolan och vem kunde tro att vi skulle stå här, dagen när jag klev in i hennes klassrum som ny elev. Hon skrev också om hur vi sakta tappade kontakten när vi kom till gymnasiet, men någonstans försvann den aldrig. Den dagliga kontakten minskade, men absolut inte kvalitén. Josephine var en av de första jag berättade om min tuffare tid i höstas, över en fika. Då hade vi inte setts på över ett halvår, knappt pratat. Det var också då hon berättade om nyheterna om tösen som väntas nu. Detta var i vecka sex, och de som visste var familjen. Och jag.

Längre ner berättar Jossan hur allt det här med barn gör att man börjar fundera mer över framtiden. Hur ska man nu leva? Hur vill man uppfostra sitt barn, och hur vill man kunna vara en god förebild? Hur ska ens barn ha det? En sak var tydligen väldigt uppenbar för Jossan och Andreas. Mindre för mig, men jag grät som ett barn när jag läste det. Att om det är något som deras barn ska ha med sig i livet så är det en Heidi. Att alla borde ha det, och därför fick jag frågan om att bli detta älskade barns gudmor.

För er som är det – vilken grej! För er som inte är det – jag hoppas ni får känna den stoltheten en gång! Jag är så tacksam, glad och otroligt hedrad. Detta är utan tvekan något av det finaste jag fått i hela mitt liv, och jag kommer vårda det därefter, Jag känner ett ansvar och en uppskattning som är utanför mina tidigare förväntningar. Jag kan omöjligt beskriva det i ord, så även om jag skriver detta nu så är det långt ifrån nog vad jag menar. Jag kan inte förklara, och det är min ända förklaring. Men en sak är jag jävligt säker på – fan vad bra jag tänker göra detta.

Jossan och Andreas hade dock ett krav…jag får inte komma för sent till dopet. Fullt möjligt att det är något jag skulle kunna göra som den tidsoptimisten jag är, men tro mig, inte denna dag!

 

P.s Vill också poängtera hur jäkla nervös jag är. Alltså om ni inte löste det överst så är tösabiten beräknad tills imorgon. Imorgon. Andreas har fått direktiv av mig att ringa dirr om något händer. Jag är förresten ledig imorgon också, passande nog.

It’s a girl!

Gender Reveal – Josephine & Andreas

Inte trodde jag att jag skulle stå här, när jag gick in första skoldagen på Bruksskolan, 9 år gammal i klass 5B, efter att ha bytt från en privatskola. Jo visst trodde jag att vi alltid skulle hålla ihop, livet ut. Åtminstone på högstadiet. När vi sedan nådde gymnasiet så blev det inte lika stark kontakt, tyvärr, men nu efter den tiden så har vi hittat tillbaka. Nu känns det som att där aldrig var någon dipp, utan vi höll ihop hela tiden. Jag vet att jag alltid kan ringa om det är något, vilket jag är så tacksam för och uppskattar otroligt mycket.

Nej, inte trodde jag för snart 10 år sedan att jag skulle stå i ditt vardagsrum och se på när du och Andres spräcker ballongen som avslöjar könet på det barn ni väntar. Trots att det inte är jag själv, så är det en så mäktig känsla. Vilken grej! Jag kan inte heller uttrycka nog hur hedrad jag är att jag fick möjligheten att komma och dela denna enormt stora stund. Även om jag är stenhård på utsidan så måste jag erkänna att det minsann höll på att brista där en, två eller femton gånger.

Ja, jösses, tro mig att jag alltid kommer att finnas där när du är trött på ungen – jag ska lära den tösen allt jag kan! Dock bytar jag inte blöjor, det är fan din skitgöra. Jag ska bara vara den där otroligt jobbiga, men svincoola, ikke-biologiska moster. Ni blir inte av med mig!

Jag hejar på er två – ni kommer bli grymma! Älskar dig, Jossan.

Designa ditt eget barn

Vetenskapen har ju fått ett jäkla uppsving de senaste decennierna, och värst är ju de senaste åren. Det går bara fortare och fortare, vilket är otroliga framsteg på många sätt för vår stackars mänsklighet. Men vart går gränsen för vad som är okej?

Etik är ett ämne jag hade kunnat diskutera oändligt länge. Det som gör det ännu bättre är att det finns otroligt många ämnen inom det också. Men nu skulle jag vilja belysa vår fantastiska vetenskap som har klurat ut hur man kan designa sitt eget barn. Är det bra? Eller?

Jag tänker att det är suveränt att vi – närmare bestämt människor med otroligt hög IQ till skillnad från en själv, har kommit fram till detta. Tänk att alltid kunna se i förväg hur ett barn kommer bli. Detta gör att man exempelvis kan förbereda föräldrar på om barnet skulle ha vissa behov eller behöva speciell hjälp. Ja, egentligen hade man ju till och med kunnat välja bort barnet och skita i det för att det saknar en arm eller två.

Men alltså nej. Nej, det är ju ändå inte okej.

All cred till dessa intelligenta människor som kommit fram till detta, men någonstans måste vi dra en gräns. Att välja bort ett barn på grund av funktionsnedsättningar eller funktionshinder ska ju ha en otroligt bra anledning. Skulle vi sedan tillåta det på ett större plan så hade folk börjat designa dem efter hudfärg, hårfärg och ögonfärg, och var fan är vi på väg då? Nej, jag tycker det låter helt fruktansvärt.

Å andra sidan kan man då ifrågasätta om ens abort är okej, men det skulle jag vilja presentera som en annan etisk fråga som vi får diskutera närmre längre fram. För här syftar jag på det faktum att gå in och ändra i generna eller DNA för att få barnet så som man önskar. Med andra ord var det inte bra nog till en början, och då kan jag ju tycka att man kan börja ifrågasätta om man verkligen är redo att bli förälder.

Jag tycker det är kanon att man i förväg kan se problemen och förbereda de blivande föräldrarna på det, för tro jag det att det är jobbigt att få beskedet att barnet inte är friskt när man precis klämt ut ungen och har den i näven. Där och då kan det kännas som ett misslyckande eller fel – vad vet jag. Men det är nog ett tufft besked att få oavsett, men om man då kan få det innan så underlättar det nog en hel del för många.

Det jag vill komma till är att barnet själv i fråga har inte valt att bli som det blivit. Och visst, om man är inom gränsen för att kunna göra abort så är det kanske okej. Men det här med att designa om…alltså hade jag fått höra det i efterhand av mina föräldrar så hade jag nog inte jublat. Hade de räddat mig från en livshotande sjukdom – kanske. Ändra på mitt fysiska jag – nej, absolut inte. Visst kan man tycka att det kanske inte är ett värdigt liv att leva om man inte kan gå eller kanske ens prata och tänka själv. Men är det verkligen någon annans beslut att ta? Bara för att någon är exempelvis utvecklingsstörd så betyder inte det att den personen tycker det är ovärt att leva. Hens liv kan kännas hur bra som helst – det vet ju ingen annan. Då skulle man bara bespara sig själv besvär, men det anser jag inte vara en speciellt bra anledning faktiskt. Själviska är vi tillräckligt mycket. Det behövs inte mer.