Okej, såhär:
Min fina, fina, fina bästa vän Josephine och hennes Andreas väntar sitt första barn. Imorgon. För cirkus två veckor sedan blev jag och Jossan äntligen redo att ses efter alldeles för många misslyckade bokningar. Hon hade en överraskning. Jag med, men min var en liten, billig ask från Hawaii. Hennes var fyra A4-sidor.
Som den otroligt långsamma läsare jag är frågade jag om jag verkligen skulle läsa det, varav Jossan svarar att jag måste för att hon kan inte säga det. Gött orolig man blir då… I alla fall var det inte så farligt, för rubriken var Heidi med ett hjärta. Så illa kan det väll inte vara då?
Jag matade mig igenom texten med tålamod och hjärtat i halsgropen. Dels för att jag undrade var i hela friden detta skulle leda, samtidigt som jag blev så otroligt rörd av hennes fina ord. Hon berättade om vår tid på grundskolan och vem kunde tro att vi skulle stå här, dagen när jag klev in i hennes klassrum som ny elev. Hon skrev också om hur vi sakta tappade kontakten när vi kom till gymnasiet, men någonstans försvann den aldrig. Den dagliga kontakten minskade, men absolut inte kvalitén. Josephine var en av de första jag berättade om min tuffare tid i höstas, över en fika. Då hade vi inte setts på över ett halvår, knappt pratat. Det var också då hon berättade om nyheterna om tösen som väntas nu. Detta var i vecka sex, och de som visste var familjen. Och jag.
Längre ner berättar Jossan hur allt det här med barn gör att man börjar fundera mer över framtiden. Hur ska man nu leva? Hur vill man uppfostra sitt barn, och hur vill man kunna vara en god förebild? Hur ska ens barn ha det? En sak var tydligen väldigt uppenbar för Jossan och Andreas. Mindre för mig, men jag grät som ett barn när jag läste det. Att om det är något som deras barn ska ha med sig i livet så är det en Heidi. Att alla borde ha det, och därför fick jag frågan om att bli detta älskade barns gudmor.
För er som är det – vilken grej! För er som inte är det – jag hoppas ni får känna den stoltheten en gång! Jag är så tacksam, glad och otroligt hedrad. Detta är utan tvekan något av det finaste jag fått i hela mitt liv, och jag kommer vårda det därefter, Jag känner ett ansvar och en uppskattning som är utanför mina tidigare förväntningar. Jag kan omöjligt beskriva det i ord, så även om jag skriver detta nu så är det långt ifrån nog vad jag menar. Jag kan inte förklara, och det är min ända förklaring. Men en sak är jag jävligt säker på – fan vad bra jag tänker göra detta.
Jossan och Andreas hade dock ett krav…jag får inte komma för sent till dopet. Fullt möjligt att det är något jag skulle kunna göra som den tidsoptimisten jag är, men tro mig, inte denna dag!
P.s Vill också poängtera hur jäkla nervös jag är. Alltså om ni inte löste det överst så är tösabiten beräknad tills imorgon. Imorgon. Andreas har fått direktiv av mig att ringa dirr om något händer. Jag är förresten ledig imorgon också, passande nog.