Etikett: simning

admin

Till mina vuxensimmare

Uncategorized

Först och främst vill jag tacka för en härlig termin. Det har varit otroligt roligt att få se era framgångar, speciellt för er nybörjare. Dels teknikmässigt, men också hur mycket mer ni orkar att simma varje träning. För medel vill jag också uppmärksamma hur mycket mer ni orkar! Jag vet att ni tycker det är gött att simma teknik med Andreas, och att jag är den med lite drygare pass – men se hur mycket mer ni orkar. Super roligt att se! Masters, ännu en otroligt rolig termin med mycket skratt. Jag hoppas att ni också känt en utveckling, trots att ni har bra koll på simningen sedan tidigare!

Jag har nu snart avverkat fem år som tränare, och även om jag själv inte tänkt så mycket på det så börjar nu nästa del i livet för min del. Jag vill verkligen tacka för ert tålamod med mig, som har med kort varsel varit borta, delvis för sjukdom, men flest av gångerna pga arbete. Än en gång – jag ber om ursäkt för detta. Tyvärr så är tränarearbetet bara ett extra jobb som jag gör för att jag tycker om det, vilket har gjort att det har fått bli lidande. Därför kommer jag inte att vara er tränare nästa termin. Ni lär väll se mig någon gång ändå, kanske hoppar in när det behövs, eller bara för att jag nästan bott i simhallen hela mitt liv…

Många gånger (precis som vi nog alla känner ibland med jobb) så har jag bara inte orkat gå till simhallen, men nog fan varenda gång så går jag hem och känner mig nöjd. Det är så roligt att få träna er, och prata (ibland för mycket). Ni lär mig minst lika mycket som jag lär er. Tack för det. Jag hoppas nu ni alla fortsätter med simningen, antingen själva eller i gemenskapen i klubben. En fantastisk träningsform som ni kan ha med er hela livet! Ta åt er – ni är grymma, ni kan det här. 

Tack igen. Tyvärr kommer jag inte kunna vara med vid KM, men jag hoppas ni är där och njuter av gemenskapen! Vi ses i alla fall på torsdag.
Jag önskar er en fantastiskt GOD JUL och ett ännu bättre kommande år! 

Heidi

admin

Hon dansar vidare i livet

Träning

Ytterligare en vecka av mitt liv har jag nu ägnat åt att vara ledare för ett gäng något högljudda och jobbiga, men ack så härliga, barn och ungdomar mellan 11-15 år på Stadium Sports Camp i Halmstad.

Tidigare har jag varit simtränare uppe i Norrköping, men detta året antog jag den nya utmaningen att vara ledare för Multisport. En helt otroligt rolig ”sport” som gör att jag ångrar något att jag simmade alla mina år som deltagare…

Denna så kallade sport går nämligen ut på att testa allt annat, vilket resulterade i att jag fick på en vecka prova på typ 13 sporter. De mindre intressanta så som fotboll, simning, innebandy (trots att jag var grym – till och med enligt ledaren!), handboll och gymnastik. Men sen de andra lite mer udda och typ skitroliga parkour, cheerleading, rullstolsinnebandy, skate, bordtennis och born 2 move. Med facit i hand och ärligheten som talar, så skulle jag nog inte slutat på innebandy och jag skulle definitivt börjat på parkour tidigare. Inte för jag är någon stjärna på det – snarare en mes som rullar över block istället för graciösa hopp, men för det var betydligt roligare än jag väntade mig, vilket gör att jag nästan kan förstå varför vissa väljer att göra det trots risken att slå ihjäl sig är lite onödigt stor. Cheerleadingen förvånade mig positivt också. Det var både utmanande och roligt men med en alldeles för kort tid. Jag hade gärna provat igen, men trots jag bara nått 18 år i livet så är jag faktiskt inte så smidig i kroppen som man kunnat önskat att vara…

I ärlighetens namn så är jag mer hemma i simningen som ledare, eftersom det är det jag ägnat mig åt hela livet. Dock var Multi otroligt roligt, just för att jag som ledare fick ju vara med på alla dessa roliga sporter!! Så nu kan jag checka av att provat parkour och cheerleading !

Vill också ta tillfälle i akt och ägna mitt stora tack till vårt team! Alltså jösses vad bra det gick och hur roligt hade vi inte?? Mycket lyssnande på Hov1 (som tydligen alltid ska ha en hit på SSC) och Hon dansar vidare i livet samtidigt som vi avnjöt chips och dipp i väntan på att våra något, som sagt högljudda, barn. Lite får man ju unna sig när man jobbar 24/7 – bokstavligen. Underbetalt men värt. Det är så mycket erfarenhet och ännu roligare. Jag rekommenderar det starkt. Inte bara för att vara där och tjäna pengar (för det gör man inte) utan man gör det för att erfarenheterna bara ropar och man blir lite stolt!

Tack till alla er som ingick i mitt fina team!! Kramar

Noa (Parkour), Josefine, Ida, Heidi, Maja (Parkour), Peter, Erik, Gustav (DayCamp), Jesper

admin

Det här med identitet

Uncategorized

Man kan nog lugnt säga att jag den senaste tiden har haft en liten identitetskris i mitt huvud. För den som inte vet så har jag ägnat otroligt mycket tid i mitt liv på att räkna kakelplattor i bassängbottnar. Oändliga timmar av lyssnande på bubblor och oändliga mängder meter. Till sist blir det till och med så att man faktiskt bryr sig om vilket håll kakelplattorna ligger, då det påverkar hur fort man tycker att man simmar. Otroligt löjligt för den som inte lagt timmar på att bada i klor.

Jag har alltså lagt enorma mängder tid på träning i ett få antal olika former, allt för att bli så snabb jag bara kunnat. Jag har tävlat sedan 10 år tillbaka och haft både lopp där jag känt mig som väldens vinnare, men också där besvikelsen sköljt över mig. Precis som i alla andra sporter eller liknande sammanhang. Men jag har ju alltid haft målet att bli bättre, och alltid på samma sak – att simma. Detta har ju bidragit till att jag tackat nej till en mängd saker under mitt liv för att istället vara och träna eller tävla. Mitt svar har ofta varit ”Nej tyvärr, har träning” och det blir till sist så vanligt att folk identifierar en med det svaret. Ganska självklart. Jag har alltså väldigt ofta, nästan alltid, varit hon som simmar eller hon som alltid tränar så mycket.

Jag tänker att det är en ganska fin identitet jag har fått skaffa mig själv. Ganska många har tittat på mig på ett positivt sätt, ibland till och med inspirerats, och velat träna på samma nivå. Jag har ofta kopplats till träningsfreak eller träningsnarkoman – i ett gott syfte, och därmed kopplats till att vara uthållig, stark, ha bra kondis och vara relativt hälsosam. Jag gillar den identiteten ganska mycket. Jag gillar att vara hon som alltid tränar. Men om man då slutar på den nivån – vem är man då?

Det är här hela min lilla identitetskris kommer in i bilden och stökar. Jag menar, jag tror att jag alltid vetat att denna tiden skulle komma där jag inte längre är hon som simmar för att jag kommer omöjligt kunna hålla samma nivå hela livet, för där finns massa annat jag också vill göra. Dock så har jag aldrig tänkt på det så mycket, utan alltid tänkt att ”ja, någon gång slutar jag, men det är långt fram” och har inte riktigt sett slutet. Men jag har faktiskt nått änden nu (på ett ganska tråkigt sätt dock, läs om det en annan gång). Så vem är jag nu? Vem är jag om inte den som alltid tränar eller simmar? Jag har nämligen gått ner i träning enormt mycket, av flera olika skäl, men det är lite jobbigt faktiskt att inte vara så säker på hur man ska identifiera sig längre. För visst, jag gör otroligt mycket andra roliga saker som jag hade kunnat identifierats med, men ingenting har någonsin varit i den utsträckningen som simningen och därför uppstår också denna osäkerheten hos mig.

Jag hoppas ju såklart att träna hela mitt liv och hålla mig aktiv, för jag tycker verkligen det är något av det bästa som finns! Jag har lite funderingar på att prova kampsport – det verkar så coolt. Hade velat ta svart bälte i någon kampsport, som min bror Viggo (jujutsu). Har även tränat CrossFit tidigare, och skulle gärna fortsätta med det. det är verkligen något för mig och jag behöver dessutom en grupp att gå till. Men ja, genom träning så kanske jag kan behålla en del av min gamla ”träningsidentitet”, men jag visste att jag hade behövt släppa simningen någon gång. Detta är ju en del på väg till nästa del i livet, helt enkelt!

När jag klurat ut mer om min identitet och hur jag hoppas vara och ses av andra, så lovar jag berätta! Hoppas du är nöjd med din!

admin

Sarah Sjöström, din ursäkt är inte godtagen.

Åsikter

JAG VÄGRAR TA EMOT URSÄKTEN, SARAH SJÖSTRÖM.

För den som inte följer simvärlden kan det vara svårt att veta vilken ursäkt det pratas om. Men låt mig berätta.
Många har säkert hört talas om simdrottningen Sarah Sjöström som sopar banan på många mästerskap och slår världsrekord med jämna mellanrum. Därmed tar hon ofta medalj och är en stor favorit.

Under några dagar nu så har sim-VM pågått i Ungern, mer specifikt Budapest, och Sarah har haft ett helt land på axlarna, likt många andra mästerskap. Det blir ganska tungt efter ett tag.

I lördags satt jag framför TVn och kollade på VM och de omtyckta kommentatorerna Lars Frölander och Staffan Lindeborg pratade förfullt. Plötsligt säger de att det var en stor besvikelse dagen innan, när Sarah simmade. Under fredagen simmade nämligen hon final på 100m fritt och hade vart en klar favorit i försöken. Men som media uttryckte sig; så ville det sig inte i finalen. Det visade sig att Sarah inte kom först, utan 0.04 sekunder efter amerikanskan Simone Manuel. Sarah tog VM-silver. Attans, det är för dåligt.

När jag hör det så blir jag förvånad. Inte över valören som simdrottningen tog hem, utan deras kommentar så jag googlade för att läsa mer. Det stod massor av artiklar om att Sarah ”missade guldet”, varpå jag senare möts av artiklar där det står om Sarahs besvikelse och att HON BER OM URSÄKT.

NÄHE DU, SARAH SJÖSTRÖM. Din ursäkt är inte okej och verkligen inte godtagen. JAG ber om ursäkt till dig för att du har ett helt land bakom dig som förväntas att stötta dig, men som berättar istället om sin besvikelse över dig när du kniper den näst bästa placeringen i världen, för i år. Jag ber också om ursäkt för dessa fruktansvärda rubriker som journalister kastar om sig – allt för att sälja. Media är fruktansvärd och du är så jävla cool som bara skiter i dom, Sarah. Du är mycket starkare än vad man ska behöva vara. Människor är så bra på att berömma sig själva med att säga ”VI VANN” när du tar guld. Men när du tar silver så ”missade du det”, inte vi – bara du. Men nej, jag är trött på det. Det är DU som kämpar. DU lägger all tid i vattnet. DU får höra på alla fruktansvärda uttalade om besvikelse. Vi sitter bara på våra feta rövar i våra soffor och gnäller. Inte fan gnäller du. Du ber om ursäkt, men du förtjänar lika mycket att få gnälla på oss – om inte mer.

Till media. Fy för er, jag skäms när jag läser vad ni skriver. Hur många guld har ni hemma? Har inte ni kanske ett livsverk som ni kämpat för – men ska då någon komma och säga att det är en besvikelse? De flesta av er vet antagligen alldeles för lite om tiden som ligger bakom medaljerna – även de som inte är guld, för att ens ha någon lämplig anledning att uttrycka er på det viset. Jag är besviken. Artiklar som de som var riktade mot Sarah, ser man alldeles för ofta.

Jag har följt Sarah någorlunda under hennes karriär och har alltid sett henne som en stor förebild. Inte för medaljerna eller tiderna hon presenterar, utan jag har alltid upplevt henne som någon som inte tar någon skit. Hon viker sig inte för kommentarerna eller dåliga rubriker. Men nu har även Sarah gått och bett om ursäkt till det som ska föreställa hennes bästa hejarklack – Sverige. Vi har gjort att hon känner sig tvingad att be om ursäkt. Men jag är inte besviken på Sarah, jag är imponerad. För trots att hon eventuellt hade möjlighet till att ta guldet så kan man inte gå runt och se silver som en besvikelse. För hon missade inte guldet. Om vi hade stöttat i mottagningen av silvret, så kanske det hade känts mer som en vinst. Men istället så var det inte bra nog.

Vill vi ha kvar vår simdrottning? Då är vi med henne, inte mot henne.

***************
(Hon är nu hyllad igen för sina världsrekord och guld som tagits här efter. Någon måste ju visa media vart skåpet ska stå)

BESVIKELSEN: http://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/gqen5/sjostrom-efter-silvret-ber-om-ursakt

HYLLNING: https://www.sydsvenskan.se/2017-07-30/tredje-vm-guldet-till-sarah-sjostrom