Nu ska ni få höra om en händelse som egentligen inte alls hade skämt ut mig om jag inte delat med mig av det. Men jag skäms något enormt och blir samtidigt otroligt arg och besviken på mig själv. Men inte bara på mig utan även på hur fördomar är utformade. Vi har på många sätt passerat stadier där vi haft olika stämplar på varje kön. Men ändå så gjorde jag som jag gjorde och jag kan inte uttrycka nog hur mycket jag skäms.
Min lillebror slutar nian imorgon och ska börja på gymnasiet. Jag ville därför köpa en liten ”examenspresent” till honom. Fantasilös som jag är gällande presenter så ringer jag till honom och drar till med en lögn att jag ska köpa present till min vän Jacob, och frågar vad Viggo tycker passar. Han satte in sig i det ganska väl, jag ger förslag. Han nämner själv att han tycker vissa rosa tjocktröjor kan vara snygga, när jag frågar villa färger han gillar på kläder. Jag, något förvånad, säger ”jaha!” Varav Viggo svarar: jJ, vadådå? Det finns väll ingen speciell färg för olika människor? Jag svarar: Nej, absolut inte. Det har blivit rätt inne och det är jäkligt snyggt!
Jag letar vidare i butiken och hittar en hood på avdelningen avsedd för kvinnor. Klar rosa, inte för ljus och inte för mörk. Jag säger till Viggo att jag hittat en rätt snygg rosa hood och han skämtsamt säger att han tycker jag ska köpa den till honom för han vill ha den. Han menar att han vill ha den, men med skämtsamt menar jag att han ”vet” att jag inte letar till honom.
Där satt den! Den köper jag och går till kassan. Eftersom jag tidigare nämnt för butiksbiträdet att den inte är till mig så frågar hon om det är en present och vem som ska få den.
Här, mina vänner…
Här blir jag av någon förmodligen alldeles för dålig anledning kluven och säger att det är mitt syskon. Jag hör hur fel det låter och rättar mig.
Men jag rättar helt jäkla fel och säger att det är till min syster.
Grejen är ju att jag har ingen syster, aldrig haft. Varför säger jag då så?
Med väl lögnen ute så fortsätter biträdet och frågar om hon fyller år. Jag säger att hon ska sluta nian och börja gymnasiet och att jag ville köpa en mindre present. Biträdet frågar vad min syster ska börja för linje. Jag svarar att hon ska börja på el-programmet (för det ska min bror). Biträdet säger att det är coolt och att hantverkarebranchen behöver mer kvinnliga. Jag svarar otroligt generat att jag håller med.
Väl påväg ut från butiken så skäms jag. Ingen vet att jag ljög men jag blev så fruktansvärt arg på mig själv hur i hela friden det kan vara så inpräntat i oss att vissa kläder eller färger tillhör ett visst kön. Å andra sidan tror jag i ärlighetens namn att mitt antagande om att biträdet skulle se konstigt på mig var pga att tröjan var från dam-avdelningen och det bör biträdet veta. Hade någon annan frågat vem tröjan var till hade jag svarat min bror, för färgen är inte problemet. Jag var nog mest rädd att bli dumförklarad.
Men oavsett vilket, för jag vet inte, så blev jag ändå så irriterad på mig själv. För jag vill själv anta att jag inte har sådana underliggande antaganden, men jag kanske har fel? Jag hoppas det verkligen inte, för det spelar ingen roll vad man klär sig i. Det som är bekvämt, och förhoppningsvis varmt så man inte fryser, är det viktigaste.
Alltså, min kanske nu undermedvetna stora önskan, som jag uttryckte som treåring, är att jag skulle haft en syster. Men istället fick jag en bror. Han är rätt jobbig ibland, men det ingår. Han är rätt najs och han kommer rocka den rosa tröjan.
