Ända sedan jag började simma så fastnade jag tidigt för frisimmet (crawl för the non-swimmer). Vid 12 års ålder började jag fatta att jag inte vad en sprinter som e flesta andra av de jag tränade med, utan långdistansare. Väldigt trevligt för övrigt.
Dock så att vara långdistansare har sina nackdelar. Du är ganska dålig på att komma igång snabbt med simningen, dvs på kortare distanser kommer du ej upp i fart. Man har ingen sån där super-fart, utan är mer uthållig. Inte heller ofta så finns det långdistansen på tävlingar, då det tar långt tid att simma. Detta gör att man utvecklas inte i samma grad på den sträckan, som andra sträckor. Och grejen med sprint-sträckor är att det är de som syns.
Med det menar jag att när någon simmar en bra tid på 50 frisim så ses det ofta som att den personen också är en bra simmare. En person som inte simmar så bra på det, men är ganska bra på längre sträckor (likt mig själv) är därmed inte en lika bra simmare. Vilket är synd.
Många gånger så längtar jag så efter att bara få en sån där riktigt bra tid på 50 eller 100 frisim så jag, likt andra sprinters i min grupp, förbli utvald till lagkapper och SM-lag mm. För jag får sällan vara med på tillfällen likt det för att jag är för dålig på de sträckorna och det är ganska jobbigt. Att ofta känna att man kanske simmar bra, men inte bra nog gör en ganska ledsen. Jag vill se en förändring eller att jag själv hade slutat bry mig men tyvärr ser det ut att vara långt bort ibland. Men det, likt mycket annat, jobbar jag på att bli bättre på hela tiden!
Mer om detta en annan gång när man orkar läsa mer