Idag kände jag faktiskt bara att jag ville skryta lite över det ypperligt fina hedersuppdrag jag fått av min egen församling – jag är årets Lucia i Höganäs Församling. Woho, heja mig!
► Benjamin Franklin-effekten
Dumma människor – Så gör du fienden till din vän
Här berättar Lina Thomsgård och psykologen Björn Hedensjö om Benjamin Franklin-effekten och hur vi kan användwa den för att vända vår fiende till vår vän. Kort sagt, gör precis tvärtemot vad din fiende förväntar dig. Be om en tjänst. De kommer känna sig behövda och omtyckta och det gillar vi människor! Intressant.
Landet övertid
Tjänstemän jobbar 1,5 miljoner timmar övertid per vecka.
That’s me, folks.
Men varför gör man så? Oklart. Alltså verkligen. Men de flesta av oss människor har en drivkraft att prestera, och ännu mer i vissa länder än andra. Just vårt kära Sverige är väldigt bra på att sätta upp en arbetskultur här som innebär att om du arbetar hårt så är du värd mer. Så är det ju självfallet inte, men ändå är vi människor så korkade att vi går på det.
Tänk själv, tycker du att dina kollegor som jobbar skiten av sig är mer värda än de som är lite mer realistiska och jobbar i rimlig mängd – eller de som kanske till och med är lata? Nej, för observera frågan; är de mer värda? Förmodligen tycker du inte det. De är kanske mer ambitiösa, men det är också fullt möjligt att de bara är osäkra och inte vågar prioritera sig själva först. Vem är då ambitiös?
Det är enkelt att ta på sig enorma mängder arbete som man inte hinner med ens lite. Personligen är jag fenomenal på detta och tror jag är fantomen ibland. Tre på mig saker och jobb jag inte hinner, och jobbar övertid på mitt ordinarie arbete så pass att mina kollegor kan (på ett icke-taskigt vis) frågar om jag är dum i huvudet. Troligen är jag det och på tok för insnöad i att om jag jobbar hårt och ”visar framfötterna” så blir jag mer omtyckt. Inte bara av mina kollegor och chefer, utan även alla andra runt om som ser på. Inte sant i verkligheten, kom ihåg det.
Vi människor har en dålig ovana att bli imponerad av människor som nästan förstör sig själva. Varför? Ingen aning om jag ska vara ärlig, men jag tror att avundsjuka kan finnas med. För samtidigt som vi har lätt av att imponeras av överambitiösa människor så är vi fruktansvärt dåliga på att faktiskt glädjas åt andras framgång. Personligen tycker jag det är konstigt, men samtidigt så är jag fullt medveten om att jag själv inte alltid glädjs andra framgång. Men jag är ju bara människa jag med. Jag ska bara komma ihåg det lite oftare.
❄ 1 december
För er som inte vet – jag är en av de största julfantasterna ni förmodligen kommer stöta på. And I’m not even sorry.
Jag är den där jobbiga personen som stolt börjar lyssna på julmusik i september och julpyntar i smyg helst även det i september. Mitt skrivbord på jobb har just nu en ljusslinga i form av renar, en adventsljusstake, en levande julstjärna, en dekorationstomte, en fotoram med glitter där det står It’s the most wonderful time of the year samt klistermärken på min byrå i form av pepparkakor.
När jag var yngre hade jag en väldigt viktig regel när det kom till jul och min födelsedag. Det var en dödssynd att börja julpynta innan min födelsedag. Däremot var man mer än välkommen att göra det dagen efter – den 27/11. Idag är jag trött på november redan i augusti och vill helst slippa den månaden, så numera gäller inte den regeln!
Äh, egentligen ville jag nog bara berätta hur uppriktigt lycklig jag är över att det är december. Det är en månad när jag ytterst sällan är nere, utan jag lever bland molnen från när klockan ringer på morgonen, tills dess att jag lägger mig. En liten överdrift kanske, men jag gillar att det känns så större delen av månaden iallafall. Äntligen jul & jag får öppna första luckan på min Rituals kalender! (och Glitter som jag köpte till mig själv bara för att det ska så va….)
♕ Ⓑⓘⓡⓣⓗⓓⓐⓨ Ⓖⓘⓡⓛ
➊➑ ◌ ➊➊ ◌ ➋➏
The big day has come! Eller ja, den dagen liten fortfarande förblir liten. Innan frågan kommer – nej, jag får inte handla på systemet. Tro det eller ej men jag är fortfarande tonåring, och det får nästan mig att höja på ögonbrynen lika mycket som mina kära kollegor.
Jag är inte på något sätt mer speciell än någon annan, men ärligt talat känner jag mig inte helt hemma i min ålder. En kollega sa till mig idag; ” Ja, då blir det hårt firande i helgen!” varav jag svarade ”Öh, ja nä det vettefan. Soffan är najs”. Sen har jag helt klart alltid varit minstingen. Med det både yngst men också den som aldrig når till varken översta eller näst-översta hyllan. Men det är en helt annan historia.
Imorse vaknade jag med tre ganska osexiga, trötta röster, som sjöng Vi gratulerar. Det var fint, och är det. Shit, vad jag ändå uppskattar att bli väckt och få paketet på sängen. Den som kom på den idén är jag evigt ett fan av. Det blir det kanske inte allt för många födelsedagar som inleds så…?
Mamma och pappa gav mig en vit pälsjacka (fejk-päls, likt jag önskade) från Vila och ett par nya, låga, grå uggs. Viggo gav mig två par örhängen från Edblad – stjärnor och snöflingor! Han tänkte så fint på att jag älskar julen (<33). Igår firade jag och Viggo oss tillsammans med släkten och då fick jag min efterlängtade hårfön, av min ena morbror. Min farbror, tillsammans med min familj gav mig en burk av mitt favorit Chai-te och två Carolina Gynning-muggar till min samling. Markus gav mig ett halsband med en matchande ring från Edblad, med form av en måne och stjärna. Diskret och alldeles perfekt till mig. Hans föräldrar gav mig ett superfint datorfodral i vit marmor-mönster från WOUF.
Vill passa på också att tacka för alla enormt fina gratulationer jag fått idag. För att inte nämna mina köra kollegor på banken som gav mig en fotoram (efter att jag själv köpt en likadan för en vecka sedan, hade den i cirkus femton min innan den gick i golvet och där låg glitter över hela Sallys plats…), ett kort, turkisk peppar och chokladaskAR. Jag blir helt varm i hjärtat, alla fina människor. Tack!
Happy Birthday – Stevie Wonder
Synd att slänga
Det är ju faktiskt helt.
Min pappa i ett nötskal, mina vänner. För två veckor sedan hade jag min lediga dag efter att jag jobbat helg, och som den otroligt snälla dotter jag är så hjälpte jag pappa att slänga skit på tippen. Observera att det inte är jag som ska slänga min gamla säng och bord eller så, nej, nej det är bara pappas grejer. Typ. Vi fick låna min gudmors hästtransport och fyllde det från golv till tak. Fönster, sängar, hyllor, bord, elektronik – hur mycket som helst. Riktigt skönt att bli av med, och till och med min kära far erkände detta. Till sist.
Jag är snål. Alltså riktigt snål – dumsnål. Jag unnar mig inte utan vidare. Detta kommer så klart från någonstans. Jo, min pappa till hamster. På tomten står ett ganska imponerande långt garage som är byggt av pappa. Det är också imponerande mycket grejer inne i det, men några av dessa saker har nu (äntligen) gått till tippen. Det som är så typiskt är att min pappa är den typ av person som Carl Stanley beskriver i en av sina facebookvideor när han beskriver sin morfar. Frysboxarnas Konung. Det när min Fassa det. Han har den otroligt osexiga vanan att spara på att möjligt skit som finns, men med detta ingår även pengar. Alltså är snålheten total och så fort ICA eller City Gross egna reklamblad kommer brevlådan så sitter pappa som en hök och övervakar extrapriserna. detta resulterar i de flesta fall i att kära pappa går till affären och kommer hem med 14 kg blandfärs, 37 ton potatis och gärna 17 mjölkpaket. Det är ju trots allt extrapris och jag är en ekonomisk person. Man kan ju faktiskt frysa in maten, så har man alltid hemma. Det kallas planering. Eller bara överdrivet. vill dock upplysa om att far min inte fryser in mjölk och potatis, men allt annat som är lämpligt åker raka vägen ner.
Vi har såklart inte en frysbox, utan även ett frysskåp. Båda fyllda till både höjd och bredd. Vi har självfallet också ett matförråd som är fyllt från golv till tak med allt som inte behöver stå kylt eller fryst. Här kan man bland annat hitta en onödigt stor mängd konserver med Felix Gulaschsoppa och ICAs egna Ravioli. Gott, men vi behöver ju inte överdriva…Så jag kan säga, om det blir matkris så har vår familj mat till femton kompanier.
Å andra sidan så är pappa också den som när han väl ska exempelvis köpa en ny TV, ska han definitivt inte ha den som är billigast, utan den bästa med alla möjliga funktioner. Kosta vad det vill – dock finns det en snåltanke bakom detta också. Den förväntas hålla länge, så man slipper köpa ny och slösa sin tid på det.
Jag förstår min pappas idéer på flera plan, och jag är som sagt den som sparar och snålar före att faktiskt använda och unna. Mycket svårt att unna mig. Å andra sidan är jag löjligt sparsam. Fint i framtiden, tråkigt i ungdomsvärlden. Men vissa saker kan min kära far balla ur lite på, precis som jag kan vara för snål för mitt eget bästa om jag ska köpa en ny dator. Aja, alla har sina för- och nackdelar. Min pappa är en hamster, jag med, men samtidigt en jävel på sparande.
Min första tatuering
…har spontants gjorts på Romresan med kyrkan… Otippat?
Absolut åkte vi till ett relativt strikt katolskt land och besökte Vatikanen, men som protestanter och med en Kyrkoherde som är lite av den mer slappa – på ett positivt och motiverande sätt, så fick vi kommentaren; ”Va!? Jag vill också!” När vi fyra som tatuerade oss visade upp våra verk.
Jag har länge funderat på min första tatuering och fick i artonårspresent av några kompisar, att göra en. Men som den nål-rädde mes jag är så har jag inte blivit färdig. Nu tog min lite mer spontana sida, som kan vara lite to much för mitt eget bästa ibland, över. Korset i sig har jag funderat på tidigare, eftersom kyrkan har en klar betydelse för mig. Däremot var både plats på kroppen och tillfälle utav största spontanitet. Härligt.
För mig är det ändå viktigt att det är en tatuering av betydelse. Idag hade jag aldrig valt tatuera något som inte hade betytt något…till skillnad från min käre vän Nikolas. Nikolas hade inga planer på att tatuera sig men sa ”Äh vafan, jag ska ha en pirre på benet!” och tyckte att han var oerhört fyndig att tatuerade en pizzaslice i Italien…men även det har sin charm!
✺ Grattis till 16, lillebror
Nästan inte en ända födelsedag firad hemma. Tråkigt att förstöra den traditionen, så i år blev det i Rom med mig. Inga föräldrar, men när man blir 16 kanske det bara är skönt?
Idag fyller Viggo 16 år, vilket ärligt talat gör mig mest förvirrad. En sak är jag ganska överens med mig själv om; Viggo är 12 och har varit det i många år. Det har varit min raka gissning när folk frågar hur länge som helst. Men nu får han ge sig ut på vägarna och övningsköra och liten är inte så liten längre.
Egentligen bör det inte förvåna mig för jag vet att Viggo är redig och ordentlig. Klart, han är ju tonåring och lite mpfh ibland, men å andra sidan har jag inte heller passerat tonåren och kan vara gött dryg mellan varven. Jag är mer imponerad över Viggos empati till människor än mig själv, och många andra. Finns det någon som jag känner verkligen genuint bryr sig om mig utan att säga det, så är det han. Det bästa är helt klart att när man tycker att något ät kass, så kan jag bara gå in och lägga mig i hans säng och säga ”du, detta är kass” Varav han svarar ”okej”. Det är så skönt att veta att det bara är okej att saker är skit ibland. Och det är inte ett okej Heidi, jag bryr mig inte sluta stör… utan det är ett svar med eftertanke och man hör att han lyssnar men har inget direkt svar. Förmodligen för att han kan hålla med om att det som hänt faktiskt är skit. Och det får man tycka. Tack för det.
Stort grattis till 16, lillebror
