Vetenskapen har ju fått ett jäkla uppsving de senaste decennierna, och värst är ju de senaste åren. Det går bara fortare och fortare, vilket är otroliga framsteg på många sätt för vår stackars mänsklighet. Men vart går gränsen för vad som är okej?
Etik är ett ämne jag hade kunnat diskutera oändligt länge. Det som gör det ännu bättre är att det finns otroligt många ämnen inom det också. Men nu skulle jag vilja belysa vår fantastiska vetenskap som har klurat ut hur man kan designa sitt eget barn. Är det bra? Eller?
Jag tänker att det är suveränt att vi – närmare bestämt människor med otroligt hög IQ till skillnad från en själv, har kommit fram till detta. Tänk att alltid kunna se i förväg hur ett barn kommer bli. Detta gör att man exempelvis kan förbereda föräldrar på om barnet skulle ha vissa behov eller behöva speciell hjälp. Ja, egentligen hade man ju till och med kunnat välja bort barnet och skita i det för att det saknar en arm eller två.
Men alltså nej. Nej, det är ju ändå inte okej.
All cred till dessa intelligenta människor som kommit fram till detta, men någonstans måste vi dra en gräns. Att välja bort ett barn på grund av funktionsnedsättningar eller funktionshinder ska ju ha en otroligt bra anledning. Skulle vi sedan tillåta det på ett större plan så hade folk börjat designa dem efter hudfärg, hårfärg och ögonfärg, och var fan är vi på väg då? Nej, jag tycker det låter helt fruktansvärt.
Å andra sidan kan man då ifrågasätta om ens abort är okej, men det skulle jag vilja presentera som en annan etisk fråga som vi får diskutera närmre längre fram. För här syftar jag på det faktum att gå in och ändra i generna eller DNA för att få barnet så som man önskar. Med andra ord var det inte bra nog till en början, och då kan jag ju tycka att man kan börja ifrågasätta om man verkligen är redo att bli förälder.
Jag tycker det är kanon att man i förväg kan se problemen och förbereda de blivande föräldrarna på det, för tro jag det att det är jobbigt att få beskedet att barnet inte är friskt när man precis klämt ut ungen och har den i näven. Där och då kan det kännas som ett misslyckande eller fel – vad vet jag. Men det är nog ett tufft besked att få oavsett, men om man då kan få det innan så underlättar det nog en hel del för många.
Det jag vill komma till är att barnet själv i fråga har inte valt att bli som det blivit. Och visst, om man är inom gränsen för att kunna göra abort så är det kanske okej. Men det här med att designa om…alltså hade jag fått höra det i efterhand av mina föräldrar så hade jag nog inte jublat. Hade de räddat mig från en livshotande sjukdom – kanske. Ändra på mitt fysiska jag – nej, absolut inte. Visst kan man tycka att det kanske inte är ett värdigt liv att leva om man inte kan gå eller kanske ens prata och tänka själv. Men är det verkligen någon annans beslut att ta? Bara för att någon är exempelvis utvecklingsstörd så betyder inte det att den personen tycker det är ovärt att leva. Hens liv kan kännas hur bra som helst – det vet ju ingen annan. Då skulle man bara bespara sig själv besvär, men det anser jag inte vara en speciellt bra anledning faktiskt. Själviska är vi tillräckligt mycket. Det behövs inte mer.
