Ärligt talat. Jag har aldrig haft problem med att vara hemifrån eller behov att ringa hem under tiden jag bor hemifrån längre tider eller på längre distanser. Som liten ringde jag nästan varje dag om jag var iväg på till exempel ett träningsläge, men med tiden är det något som jag sällan ägnar min tid åt.
Men när jag var iväg på F17 i Flygvapnet så fick jag plötsligt ett enormt behov av det. Instruktörslaget tog nämligen beslutet att alla telefoner skulle lämnas in under både dagar och nätter. De skulle dessutom ligga i en plastpåse i en plastback, så nej – skulle du ladda telefonen fick du se till att gör det under den lilla tiden vi fick ha dem, vilket var 30min/dag.
När du tas ifrån friheten att använda telefonen på det extrema onödiga sätt som vi gör idag, så blir det lite speciellt. Jag använder min mobil väldigt mycket, mer än vad jag behöver. Dock så är det något jag mest ägnar min tid åt för att alla andra gör det. Jag hade klarat mig utan min mobil flera timmar om dagen, dock kanske inte såhär länge. Ler’s be honest – det har blivit en vana för mig, som för så många andra.
På lägret kände jag till en början att jag inte hade någon som jag verkligen trivdes med och kände att jag klickade med, jag kände mycket att det hade vart skönt att kunna ha mobilerna åtminstone på den lilla fria tid vi hade på kvällen, och på natten. Jag kände till exempel ett starkt behov av att höra av mig hem till mina vänner för att undvika att känna ensamheten. Jag var liksom inte utanför, utan bara kände att jag inte hörde hemma i det gäng som jag var där med. Många hade några års spann till mig och jag som då går dessutom en klass över i skolan, lever några år före dem, utan konstigheter.
Jag kände att det blev bättre efter cirka två dagar då jag klickade med de som jag delade rum med. Huvudsakligen Nike. Vi hade kul tillsammans samtidigt som vi med jämna mellanrum hatade att vara där – samtidigt. Både jag och Nike tyckte att det var ganska besvärligt att vara där när där var en del personer som kanske inte betedde sig helt okej mot andra i gruppen. Dessutom var det en hård, ny miljö som för den ovane är ganska obekväm.
Men för att återgå till mobilen. Det var verkligen annorlunda att vara ifrån den så pass mycket. Många som jobbade där suckade och sa ”Åh, dagens ungdomar. Kan inte vara ifrån sina mobiler…”. Och nej, mycket riktigt. Många kunde inte det och lämnade bara in skalen och TRO MIG, vi fick en hejdundrans utskällning allihopa trots att det bara var några stycken och befälen hotade med att dra in dem helt. Då hade jag blivit kokt på dem som inte följt reglerna. För det blev verkligen ett behov av att ringa hem. Många sa även ”Åh, ni ska bara kolla f´Facebook och det där Snapchat”, men där var det fel. det fanns säkert dem som valde att prioritera sin tid på det sättet, men absolut inte jga. jag kände mycket mer att jag ville använda den tiden till att ringa hem till mina föräldrar, pojkvän och vid något tillfälle en kompis. jag lämnade ändå in mobilen för sent nästan varje dag, men inte hade jag tid med sociala medier. Nä nä – det får komma sen.
Men jag tyckte ändå det var intressant – just att när man trodde man mest var desperat för Instagram och Snapchat så var det inte det man suckat efter mest – långt ifrån. Utan att faktiskt ha kontakt hemma. Och det var något som också irriterade mig en del. Just att eftersom vissas inte kunde sköta sig så fick jag mindre möjlighet att höra av mig hem. Men så var det och jag överlevde även det. Närmsta tiden var man betydligt mindre aktiv på Snapchat 😉