24 juni 2018
Ni har säkert inte missat att Jimmy Durmaz blivit hotad till livet via sociala medier pga att han gjorde att Tyskland fick en straff, vilket ledde till ett mål, i senaste rysaren som Sverige förvånansvärt nog hade mot Tyskland i Fotbolls-VM. Jag tror vi alla är lika förvånade över att Sverige ens är med i VM, oavsett om man är svensk, tysk eller någon annan nation som följer fotbolls-VM. Jag menar, till och med jag är förvånad som har ett intresse som ligger en bra bit ner på minus, på intresseskalan.
Så vänta nu lite här. Halt!
Vad i hela friden håller folk på med? Jag förstår att man kan bli lite bitter för att Durmaz gjorde så tyskarna fick en straff, men det är väll ändå inte hans fel att dem lyckas få en förbannat fin straff och sätter ett (vad jag hört) fantastiskt mål. Alltså, kul för dem, mindre kul för oss, men skärpning. Jag menar såklart inte att vi bör glädjas för tyskarnas skull och tycka att det var väll bra, annars blir de ledsna. Men hur folk får det till Durmaz fel är helt ur min värld. Om det nu varit någon annan, hade vi kastat lika mycket skit? Ärligt talat, förmodligen ja, men redan där bör det ringa varningsklockor.
”Åh, vi vann, heja Sverige – lilla vi.” När segern är tagen, men ”Ja, det är ju förbannat tradigt att han/hon/dem förlorade matchen. Så jävla dåligt” när förlusten är ett faktum.
Hur resonerar folk då? Det var väll förjävelen inte du som vann, varken själv eller med någon annan. Men när det blir förlust så var du inte inblandad? Ofta blir jag fascinerad över den väldigt själviska mänskligheten. Med det sagt så vill jag inte påstå att jag själv aldrig agerat på detta utomordentligt dumma sätt, men även jag är människa och jobbar på det utifrån min allra bästa förmåga.
Men som sagt så fascinerar själviskheten mig. Jag tror många är väl medvetna om den, ändå så fortsätter folk agera så. Varför? Vi är bekväma. På tok för bekväma, och samtidigt anser vi att om ingen annan ändrat sig hittills så behöver inte heller jag göra det. Men det håller ju inte och ett steg i rätt riktning är att uppskatta de prestationer som folk gör och stötta det istället för att trycka ner det. Det behövs 10 heja för att väga upp 1 nerslag, men jag kan tycka att jag är redo att offra det, och mer därtill. Jag hoppas fler känner så.
Sammanfattningsvis så fascinerar hela detta fallet mig något enormt. Att inte mer förändring skett än, utan vi står i princip kvar och stampar på samma ställe som tidigare. Nu är inte jag heller ett fan av sporten fotboll, men jag kan inte låta bli att irritera mig på flera saker som inte fungerar inom sporten. Eller i sig inte i sporten utan snarare i allt runt omkring. Publik, huliganer, hur spelare ibland beter sig på planen. Ja, jag har många frågetecken, men jag hoppas att mycket av det runt om ändras – det vill säga vi som ser på, ändras snart. Fotboll ska fortfarande vara lika mycket en härligt sport som alla andra. Glädje och att kämpa tillsammans. Inte någon prestationsångest-skapare…
Och till Jimmy Durmaz – jag hejar på dig, även om jag inte hejar på fotboll.